Sentimental,.

Nu har jag och Kristian pratat gamla minnen. Att vi överhuvudtaget träffades är en otrolig slump. Eller är det ödet? Jag har alltid hävdat att allt har en mening här i livet. Det var kanske meningen att vi båda av en slump skulle hamna i Kalmar, behöva en bostad, hitta varandra på nätet och flytta ihop... Vem vet?.. jag är iaf glad att vi gjorde det. Jag har funnit en vän för livet..

När jag tänker på att Kristian snart lämnar studentlivet i Kalmar, kan jag inte låta bli att tänka på min tid i här i denna stad. När tar den slut? När ger jag mig iväg igen? Det känns väldigt långt borta att flytta nu redan till hösten,. Jag är inte alls inställd på det.. Men kanske jag borde vänja mig vid tanken? Jag vet ju faktiskt inte vart jag hamnar i höst…

Just nu tar denna fundering upp mycket av min vakna tid och jag känner en klump i magen,. Ja, det är lätt att man blir sentimentalt när man tänker så här,.... kanske är det som är mitt stora problem.. Jag tänker helt enkelt för mycket,.